Pionjären

    JONNA KÄLLSTRÖM BÖRESSON       EN PIONJÄR AV VÅR TID

Vi har träffat Jonna Källström Böresson, en pionjär av nutiden.

En medmänniska av rang som satsar av sin tid och kapacitet för att skapa den förändring som så många människor vill ha men som många inte vet hur de ska göra för att få.

Här kommer bakgrunden med hennes egna ord:



Anna bad mig att presentera mig själv, berätta om mitt engagemang och varför jag är engagerad.

Här är mitt försök att göra det.

Jag heter Jonna Källström Böresson, är snart 40 år och bor i en liten by utanför Söderhamn. Jag flyttade hit från Uppsala, tillsammans med min partner för drygt 7 år sedan.

Jag är uppväxt i Dalarna och har alltid en liten lätt hemlängtan även om det nu börjar närma sig 15 år sedan jag flyttade därifrån.

Jag har nog alltid varit samhällsintresserad och engagerad. Det är nog ofrånkomligt när en växer upp med en politiskt aktiv förälder.

Det finns i mina gener. Men jag började inte engagera mig i någon organiserad form förrän jag flyttade till Söderhamn.




Att just hbtq-frågor ligger mig varmt om hjärtat är inte heller något som är förvånande. Jag brukar säga att jag kommer från en riktig regnbågsfamilj. Jag har en syster som är homosexuell, en som är bisexuell, en systerson som är transsexuell och jag själv är icke-binär. Jag har kusiner som är hbtq-personer. Jag har vänner som är hbtq-personer och jag själv är hbtq-person.

Mitt engagemang har nog tidigare, innan det blev mer organiserat, snarare handlat om att argumentera för människors rättigheter att vara sig själva och gilla den dom gillar, i de flesta sammanhang. Bland vänner, kollegor och allt däremellan. Där det har behövts, helt enkelt.



Jag har aldrig förstått varför det ska vara så svårt att låta människor leva som de själva vill och behöver. Varför det ska störa så många som det inte ens berör. Men så har det varit och tyvärr är det så fortfarande och då kan jag inte göra annat än att fortsätta argumentera, diskutera och engagera.


Några år efter att jag flyttade upp till Söderhamn arrangerades den första Söderhamn Pride, det var magiskt och jag skulle nog säga att det är en händelse som väldigt mycket påverkat mitt ”organiserade engagemang”. Jag jobbade då på kommunen och var en av de som jobbade hårt med kommunens delaktighet i den första priden. På hösten och vintern efter denna första pride så var jag med och startade upp RFSL Hälsingland. Det hade blivit så tydligt att det fanns (och finns) behov av en lokalt förankrad organisation som jobbar med hbtq-frågorna och som också kan ta tillvara människors engagemang för frågorna.

Jag satt som vice ordförande i föreningen under ca 2 år, jobbade med vårt engagemang i nästa års Söderhamn Pride och året efter det så arrangerade föreningen hela priden.



De åren var ofta slitsamma och tunga men de gav mig så otroligt mycket. Under den här perioden arbetade jag också på Centrum för alla och jag kom där i kontakt med många hbtq-flyktingar. Det har bara ytterligare förstärkt mitt engagemang. Det är lätt att se svårigheter som vi som hbtq-personer möter i Sverige och i vårt samhälle och de ska så klart lyftas och åtgärdas. Men det är också nyttigt att få sätta sina egna problem i perspektiv och faktiskt känna en tacksamhet för att vara född i det land jag är, med den familj jag har och de andra privilegier jag har.



Numera är jag inte längre aktiv i RFSL men är naturligtvis medlem. Jag fick till slut inse att jag är inte mer än människa och jag kan inte göra allt.

Inför valet 2014 valde jag att engagera mig politiskt och på det följde kommunala förtroendeuppdrag, ordförandeskap i först partiföreningen och sedan 1 år tillbaka som distriktsordförande. Jag är också engagerad i hbtq-vänstern och sitter med i samordningsgruppen där. Det tar ju så klart mycket tid. Jag har ju även ett heltidsjobb och hem, djur och partner som behöver se mig då och då. Så jag var helt enkelt tvungen att välja och jag valde då politiken.


Där har jag också flera av mina stora inspirationskällor som Malin Björk och Hans Linde. Även om Hans numera lämnat politiken för uppdraget som förbundsordförande för RFSU. När jag engagerade mig i politiken valde jag att åka på hbtq-vänsterns valupptakt. Där träffade jag bland annat Hans, som då var partiets hbtq-talesperson och sammankallande för hbtq-vänstern. Jag kände ingen, var ny i partiet och kände mig en aning bortkommen. Hans, och många andra, välkomnade mig med öppna armar och jag kände verkligen att jag var välkommen och jag tror också, att jag kommit hem. Hans har alltid funnits där med lyssnande öron, goda råd och hejarop när det har behövts. Nu är som sagt Hans inte längre aktiv i partiet men jag är glad att kunna kalla honom en vän och han är fortfarande en enorm inspirationskälla.

Alltid påläst, kunnig, varm, inkännande och bangar aldrig ett bad, oavsett temperatur.




Nu är vi mitt inne i ett nytt valår. Det är drygt fyra år sedan jag valde att lägga mitt engagemang

i partipolitiken och tittar jag tillbaka kan jag nog se att jag lyckats påverka en del. Så jag väljer att

fortsätta. Det finns så mycket kvar att göra. I Söderhamn, i Sverige och i världen. För att

åstadkomma förändring måste jag själv vara delaktig, i alla fall om jag ska klaga på hur världen

ser ut, då får jag helt enkelt bara se till att göra något åt saken. Så ser jag det.


     Jonna Källström Böresson                        och Hans Linde.


Foto: Örjan Berglund

TEXT: Jonna Källström Böresson

BILD: Privat Jonna Jällström  Böresson